“Lek och träning stärker relationen”

Kristin Tuomisto är Svenska Agilityklubbens vice ordförande och har varit i svängen många år och förklarar att sporten haft en spännande utveckling.

– Agility för hundar är från början en brittisk företeelse, som började sprida sig till Norden i mitten på 1980-talet. Innan det kom till Sverige fungerade agility ofta som en mellanakt vid hästhoppningstävlingar.

På senare år har agilityn också fått sällskap av flera andra lekfulla grenar. Ett par exempel är Nosework, där man tävlar i att doftspåra och Freestyle, förkoreograferad dans, hund och ägare emellan. Agilityn bibehåller dock sin position. Domaren Timo Vertanen berättar hur han själv ”blev fast”.

– Jag har hållit på med många idrotter i mitt liv men när jag följde med min före detta sambo på en agilitytävling 2001 så sa det klick. Det var farten och samarbetet jag föll för. Förutom att det så klart är kul att tävla så är det en speciell stämning.

Tävlingsklasserna är baserade på hundens storlek och ekipagets rutin och tidigare meriter. Det finns fem storleksklasser från XS till XL och tre olika nivåer att tävla på från klass 1 till klass 3, där de riktiga essen tampas. Det betyder inte bara att fyrbentingarna fightas med hundar i sin egen storlek, utan också att barn och vuxna tävlar i samma klass vilket ger unika förutsättningar att umgås och tävla över generationsgränserna.

– Det är ju inte i så många andra idrotter som sjuåringen kan tävla mot 70-åringen. På stora tävlingar kanske hela familjen följer med och kör mini-campingsemester. Det är helt enkelt lite folkfest, säger Timo Vertanen.

Under en tävlingsdag kan Timo döma upp till 150-200 agilitystarter medan det på lite större tävlingar är det oftast två domare som hjälps åt. Ekipagen bedöms på tid och utförande och för att ha en chans att vinna krävs att man går banan felfritt och under den angivna tiden. Domarna ritar banorna själva och har på förhand räknat ut en snitthastighet för varje storleks- och rankingklass. Utöver det kan ekipaget även ställa upp i de två olika grenarna: hopp och agilitybana.

– I den förstnämnda är det renodlat hopphinder, tunnlar och slalom medan agility­banor även innehåller tre kontaktfältshinder i form av en bom, en vippbräda och ett A-hinder.

– Det gäller att hålla sig på tå och alert. Det är ju en fartsport och jag som domare behöver både vara i form för att hänga med och planera banorna så att jag har fri sikt mot ekipaget – utan att vara i vägen.

Men agility kräver också precision. Som team behöver ni ha utvecklat en trygg och säker kommunikation, för varje misstag kostar.

– Dels är det givetvis bantiden, som ni behöver tangera eller ta er under. Men ni måste ju också ta er över hindren på rätt sätt, för att inte få hinderfel eller bli diskad.

Idag har agility som tävlingsform inte bara fått flytta ut från ridhusen – utan också in i hundägares hjärtan. Något som Kristin Tuomisto tror sig ha svaret på.

– Det är objektivt sett roligast! Och det säger jag inte bara för att jag själv är aktiv. När agilityn kom in luckrades lydnadsfokuset upp och öppnade hundsporten för både olika typer av hundar och människor. Lekfull träning stärker helt enkelt relationen mellan hunden och matte eller husse.