Låt sorgen ta plats

Ibland måste man tyvärr inse det ofattbara, att tiden är inne. Jag hade gott om tid att förbereda mig så gott det gick och jag tror att det underlättade min sorg. Maggan var gammal och sjuk och jag vet att det inte fanns något jag hade kunnat göra annorlunda. Den veterinär som gav Maggan första valpvaccinationen var samma som sedan gav mig råd när Maggans liv närmade sig sitt slut. Det kändes tryggt och det blev ett fint sätt att knyta ihop säcken.

Tyvärr är det inte alla som får en sådan lugn och fin sista tid som vi fick. Oavsett vad så tror jag att det är viktigt att låta ett husdjurs död få bearbetas precis som vilket annat dödsfall som helst. För att hantera saknaden av Maggan har jag låtit känslorna springa. Hennes tid var kommen i mellandagarna och jag tog semester för att tillåta mig själv att sörja. Jag brukar säga både till mig själv och till mina barn att det är bra att gråta, för tårarna är en bekräftelse på allt vi känt till Maggan. Sorgen har fått ta plats. Det kan vara det som gjort att jag idag kan prata om det så öppet. 

För mig blev sociala medier ett fantastiskt verktyg för att i min egen takt berätta för omvärlden att team Helga och Maggan inte längre fanns. Jag kunde sitta hemma med mina tårar och ha kontakt med mina vänner på ett sätt som jag kunde hantera där och då. Det stödet jag fick i form av kommentarer och hjärtemojis var i den stunden alldeles tillräckligt. 

Som medmänniska till någon som går igenom bortgången av ett husdjur så vill jag tipsa om att lyfta telefonluren och fråga om din vän vill prata. Gör det flera gånger och vid olika tillfällen. Lyssna och visa att du förstår, det räcker långt för den som är drabbad. Men var försiktig med att berätta om dina egna upplevelser av husdjur som dött, lämna istället utrymme till den som sörjer att få göra det på sitt sätt. 

Nu när sommaren gläntar på dörren minns jag tillbaka på alla fina stunder jag och Maggan hade tillsammans. Vår sista sommar präglas av minnen som jag bär med mig livet ut. Trots att det gått ett halvår sedan Maggan dog kan jag fortfarande höra hennes tassar mot golvet. När jag vänder mig om så finns hon förstås inte där, men det får mig att fundera på om ljuden sitter i mitt huvud eller om det är Maggans hundsjäl som besöker mig. Kanske är det hennes sätt att berätta för mig att hon har det bra.

Njut av sommaren och lev i nuet!

Helga Haak